Flygresan... med mellanlandning.
Till Ekaterinburg tog det ca 5 timmar i luften, lägg till mellanlandning och väntan på Sheremetyevo flygplats i Moskva. Det var segt att komma igenom alla kontroller. Sedan väntan på nästa flyg vilket innebar ett ständigt flyttande mellan gaterna. På kommande resor skulle det visa att så var det varje gång man mellanlandade på Sheremetyevo, då blev det ett ständigt rännande mellan gaterna.
Äntligen framme i Ekaterinburg
Vi landade så småningom i Ekaterinburg på Koltsova flygplats. Där mötte oss Lubas dotter Anja, som jobbar på Koltsova. 2013 jobbade hon med flygsäkerheten och hade hela Uralområdet som arbetsfält. Återseendet mellan mor och dotter var kärt. För mig kändes det spännande att nu befinna mig ganska djupt in i det stora landet Ryssland. Gränsen till Asien går i Ekaterinburg. Dessutom skulle jag bo hemma hos en rysk familj och få se hur deras vardagsliv såg ut.
Hemma hos Anja väntade hennes svärfar, Sergej, som äger lägenheten. Anjas man jobbar som helikopterpilot långt upp i norr, i staden Norilsk. Det är vad man kan kalla distansäktenskap. Anja har också jobbat många år i Norilsk. Men hade nu flyttat till Ekaterinburg när hon uppfyllt åren så att hon fått pensionsförmåner.
I lägenheten, en trea, dukades mat fram i det lilla köket. En konjakflaska ställdes också fram. Det var ett intensivt pratande runt bordet och jag förstod inte ett smack. Ingen engelska funkade här inte. Luba försökte tolka lite, men oftast pratade hon ryska med mig och svenska med Anja och Sergej. Så egentligen förstod ingen någonting. Jag hade förberett mig lite och skrivit ner några ryska fraser på en lapp. Konjaken gjorde väl sitt till, så till slut smög jag upp lappen med fraserna och tog till orda. Då dom pratat oavbrutet med varandra i säkert en timme. Då sa jag på ryska ”Tror ni att ni kan prata lite långsammare?”. Alla tittade häpet på mig, sen bröt de ut i skratt. Det bröt kanske lite is med den exotiska svensken som var på besök. Det är i alla fall något dom minns, det märker jag fortfarande vid våra senare besök genom åren.
Staden Ekaterinburg
Anja tog oss med ut på en tur till Ekaterinburg centrum. Många statyer på ”gågatan” hade egenheten att ge rikedomar om man gjorde på vissa sätt. Poserade, kastade mynt mm. Med tiden så har jag upptäckt att ryska folket måste vara det mest skrockfulla folket jag träffat på. Återigen, dom får ha sin tro för sig själva. Själv har jag lite svårt får alla profetior. Ekaterinburg var i alla fall fin och trevlig stad i centrum.
Blodskyrka i tsarfamiljens spår
Anja tog oss också med till ”Blodskyrkan” i Ekaterinburg. På platsen där tsarfamiljen Romanov mördades 1918, uppfördes en kyrka i början av 90-talet. Kyrkan är en populär plats att ha sitt giftermål. Otroligt vackert utsmyckad invändigt, men det är väl de flesta kyrkor/katedraler i katolsk regi. Men man märker att mördandet av Romanovfamiljen är ett sår i den ryska historien.
När man för några år sedan upptäckte platsen där Romanovfamiljens kvarlevor avyttrats i ett gruvchakt, så skapades där ett antal kapell på området. Kvarlevorna finns i St Petersburg. Intressant är att varje år, på årsdagen av morden, vandrar troende från blodskyrkan i Ekaterinburg till platsen där kvarlevorna hittades. En promenad på 22 km! Året 2018, 100 år efter händelsen, vandrade över 100 000 människor den promenaden. Svårt att förstå för en utomstående svensk. När det inte är 100 – årsjubileum, vandrar också en himla massa (10-tusentals) människor samma promenad. Helt otroligt! Se länk nertill för kolla på bilder från marschen.
Minnesplatsen som är målet för marschen.
En dag fick vi följa med till platsen där Romanov-familjens kvarlevor hittades i ett gruvschakt. Det var faktiskt först på 90-talet man hittade platsen. Området var ganska stort, med flera kapell och en massa andra byggnader. Om jag minns rätt fanns det 4 heltidsanställda präster på området. Återigen kändes såret, mördandet av tsarfamiljen, som en tung börda för den ryska kulturen. Platsen var rofylld och vacker.
Besöket till datjan i Uralbergen..
Sergej har en datja uppe i Uralbegen där han odlar grönsaker. Dit skulle alla åka en dag. Riktigt häftigt tyckte jag. Tänk att få resa upp i Uralbergen och se och uppleva en datja och dess miljö. Datjan låg ca 140 km nordväst om Ekaterinburg. Vi passerade märket som visade var gränsen till Asien var.
..med en överraskning.
Datjan var över hundra år. I början av 1900-talet slog åskan ner i övervåningen och förvandlade datjan till en enplanare. Golvet i datjan bestod av de bredaste plankor jag någonsin sett. Datjan var priminitiv, men jag tyckte den var mysig och på något sätt avkopplande. Svårt att förklara.
Vid frukosten, dagen efter ankomsten, så serverades konjak. Det var ovanligt och jag förstod inte riktigt varför. Jag blev som sagt inte så mycket informerad vad som var på gång.
Det visade sig vara en årlig släktträff på Sergejs sida. Folk strömmade in och hade med sig både mat och dryck. Tanken var att vi skulle vara ute i det fria, men regn förstörde den möjligheten. Så festen började inomhus, då pratar vi 12.00, alltså mitt på dan. När regnet upphörde flyttades festen ut i den stora trädgården. Äta och dricka var budskapet. Alla ville skåla med den exotiska svensken. Ryska folket är verkligen gästvänliga, skrivet i nyktert tillstånd. Jag menar det verkligen. Festen pågick till efter midnatt och jag skapade många vänskapsband utan att kunna språket.
Dagen efter, när vi skulle resa tillbaka, så var vi bjudna till en annan släkting (som deltog på festen) i datjaområdet. Vi bjöds på svampsoppa gjord på nyplockad svamp. Svampbitarna var lite väl stora för min smak, men dom gick ner i alla fall. En stor gjuten grillplats förevisades också. Se bild.
Parken med de mystiska stenformationerna
Sista dagen i Ekaterinburg tog Sergej oss med till en speciell park. Naturen har format stenformationer på det mest fantastiska sätt. Regnmolnen drog fram och klämde ur sig regn i slutet av vårt besök. Men stenformationerna var riktigt spektakulära, svårt veta hur allt gått till för att forma klipporna.
Epilog
Summa summarum av resan. Intressant på många sätt. Svårigheten var att nästan inte kunna ett ord av språket. När man inte känner igen några ord blir det som ett ”brus” utan igenkänning. Det kan vara jobbigt i längden. Med tiden, när jag i alla fall lärt mig förstå en del ord, så var upplevelsen bättre. Bruset var borta, och en del igenkänning gjorde att jag kunde förstå vad omgivningen pratade om. Dock utan att förstå ordagrant. Jag minns att redan på flyget tillbaka till Stockholm så kändes det väldigt skönt att höra några svenska ord. För att inte prata om på Arlanda. Gud vad skönt det var att ”bruset” var ersatt av känt språk. Men ”bruset” blev som sagt bättre med åren. En annan sak som jag tidigare nämnt, ryska människor är väldigt hjälpsamma och gästvänliga. Hos mig finns ingen ”Rysskräck” i alla fall.