Armavir 2015
Vi åkte buss från Anapa till Armavir. En resa på ca 80 mil. Bussresan är värd en hel novell bara den. Det mesta hände under den resan. Chauffören såg ut som förre Chelseatränare Conti iförd discokläder från 70-talet. I korta drag, han rökte medan han körde vilket orsakade protester av en gravid kvinna. När han kände doft av kyckling i bussen förbjöd han all förtäring. Fick inte han röka, så fick ingen annan äta i bussen. När någon förklarade att det här gav ett bra intryck för en svensk resenär som fanns i bussen (jag). Vid ett stopp frågade han vem den där jäkla svensken var, jag fick räcka upp handen. Han stannade i en korsning och inväntade (10 minuter) och tog emot ett suspekt paket. Vi blev stoppade av polisen (fortkörning 2 km/h) vilket innebar ett stopp på 30 min.
Utsikten från bussfönstret var oändliga odlingar så lång ögat kunde nå. Vi närmade oss den mest bördiga delen av Ryssland som bestod av större delen av landets spannmålsbesörjning.
Vi anlände till Armavir och emottogs av Lubas bror, Alexander, och hans fru Gallina. Dom hade byggt ett nytt hus och höll fortfarande på med en del stök. Trädgården var stor med frukter av alla de slag. Alexander hade fått diagnosen cancer och hade opererats 5 ggr. Sista gången bara ett par veckor innan vi kom dit. Han fick inte lyfta något tungt. Men att sköta den trädgården krävde sin man. När vi åt middag sa jag genom Luba att om han ville ha hjälp med något kunde jag hjälpa till. Han tackade och jag frågade halvt på skoj när ska vi börja. Svaret var direkt efter middan. Sedan sprang jag runt med vatten kannor och vattnade vinrankorna. Han gick före och pekade var jag skulle vattna.
(Alexander finns inte i livet längre. Han avled sommaren 2023. Hans bil, Volgan, blev uppköpt och forslad till ett bilmuseum i Moskva.)
Alexander var onekligen en krutgubbe, snart 70 år. Han hade stark röst och starka åsikter kunde jag utläsa av röstvolymen. Ukraina och Europa kunde jag utläsa av många av hans utläggningar. Jag började förstå att det var spännande att få hem en europe/svensk som stod på motståndar-sidan så att säga.
Han ville ha min hjälp en morgon och jag gick ut efter frukost för att se vad det var. Det skulle komma några stenläggare nästa dag och lägga sten på infarten till huset.
Men det fanns flera betongblock som skulle behövas att flyttas innan dom kom. Jag lovar, det var inga små block. Han spettade och jag lyfte och buffrade ut dom utanför staketet. Utetemperaturen låg på 40 grader, uppdraget minst sagt svettigt. Jag bad till högre makter att min dåliga rygg skulle palla. Pajade ryggen skulle jag få stämpeln som svensken/europen som kroknade snabbt. Gudskelov höll ryggen och jag tyckte mig märka att Alexander mjuknade något mot svensken som var inneboende.
En av dagarna gjorde vi en utflykt i Alexanders Volga till Rote Fane där Luba var uppväxt. Mycket hade förändrats och Luba hade problem att orientera sig. Av respekt för de som bodde där hade jag inte kameran med mig, så tyvärr inga bilder därifrån
Vi gjorde även ett besök till en annan av Lubas bröder, Valudi. Där tog jag i alla fall bilder.
(Tyvärr finns inte Valudi i liv längre. Han avled 2020.)
Lite mer bilder från Alexanders trädgård
Dagen för hemresan kom och då väntade en lång bussresa in till Krasnadar. Den startade 04.30 på morgonen. Vidare flyg St Petersburg, övernattning i studentbostäder, flygakademin, i närheten av Pulkova. Det brukar vi göra varje gång vi reser till Ryssland. Billigt och nära till flyget. Dagen efter flyg Stockholm, vidare till Skellefteå.